linnsofias

Igårkväll kunde jag inte sova för att jag låg och tänkte på mina nära och kära. Inte på det där grubblande och jobbiga sättet som saknaden leder till, utan helt enkelt för att jag har en sådan tur som har en sådan fin familj och fina vänner. Familj och vänner som jag älskar och som älskar mig tillbaka, utan att jag ens behöver be om det!

Fina små speciella personer som frågar hur jag mår, som skrattar med mig när jag är glad och torkar mina tårar när jag är ledsen. Som skickar långa mail med uppmuntrande ord, som sitter vid Skype till sena kvällen för att trösta när saknaden börjar bli för stor. Och så kom jag att tänka på hur det är slumpen som gjort att jag träffat många av dessa personer, personer som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Eller kanske var det ödet.

Tänk om de då 14-åriga tjejerna aldrig hade upptäckt varandras passion för Expressen Fredag, då hade jag inte haft en av jordens finaste vänner. Tänk om jag inte räckt upp handen på mentorstiden i ettan när Johan Lifvengren undrade om någon ville hjälpa till med gymnasiemässan. Då hade jag antagligen aldrig fått chansen att växla mina första ord med killen som senare blev Han med stort H. Tänk om jag inte i sista sekund bestämt mig för att välja Haga, då hade jag inte kunnat sitta här och glädjas åt vilken underbar sommar det kommer bli tillsammans med mitt älskade Fab 5. 

Jag känner mig så otroligt tacksam och blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på vilka underbara, härliga, fantastiska människor som jag bryr mig om och som bryr sig om mig. Och kan inte låta bli att lite smått undra vad jag kan ha gjort för att förtjäna det.