linnsofias

Först och främst måste jag gratulera mina älskade föräldrar som firade 20-årig förlovningsdag igår! Det hade ju varit ett gyllene tillfälle att komma hit till Paris och slå till med ett pampigt, romantiskt bröllop - tro mig, jag har lockat dem! - men jag såg inte röken av dem ;)

Nu har det gått sex dagar sedan jag fick min senaste puss av min älskling och fem dagar sedan jag vinkade hejdå till mamma och pappa på flygplatsen. Känslorna flyger omkring som en berg-och-dalbana, ena sekunden vill jag inget hellre än att kasta mig på nästa flyg hem och nästa sekund känns det helt okej igen. Ena sekunden känns åtta veckor som en evighet, nästa sekund känns det som att det kommer gå ganska fort ändå. Men jag antar att det inte är så konstigt att känna så i början.

Jag har ju verkligen inte åkt hit till Paris för att bara gå och längta hem hela tiden, men hemma är ju var hjärtat är som det så fint heter. Dessutom låter ju åtta veckor som en minivistelse när andra i klassen berättar att det ska vara här i sex månader, åtta månader, ett helt år! Så det är bara att bita ihop, jag vet att jag kommer vara glad och stolt över att ha gett mig av på det här äventyret när jag är på hemmaplan igen.

Skolan rullar på bra och det är jättekul! Franskan i sig är faktiskt inte så svår, utan det svåra är att komma ihåg allting, för det är intensivt som bara den. Idag höll vi på med en massa siffror och det var nog det första som kändes svårt, de allra flesta såg ut som frågetecken. Det fanns ju ingen logik i det överhuvud taget!

Plötsligt kändes dagens lektion mer som en musiklektion än en franskalektion, då hela gruppen brast ut i den klassiska Les Champs-Elyséeslåten och nu kommer jag med största sannolikhet ha den i huvudet under hela helgen.

Aux Champs-Elysées, aux Champs-Elysées
Au soleil, sous la pluie, á midi ou á´minuit
Il y a tout ce que vous voulez aux Champs-Elysées

Denna lilla trudelutt får avsluta för den här gången, hörs snart igen!